Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
scouter leka på Karsviks gård
länge under kvällens timmar.
Månen vandrar sin tysta ban,
Spårarna leker under fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast ledar´n är vaken.
Upptäckare gå till Karsvik dörr
tittar, som många möten förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot ledaren, som talar och visar
vad mötet för med sig och vad scouter kan elda och flisa
ledaren grubblar, fast det inte lär båta, över en underlig gåta.
För sin hand över halsduk och hår,
skakar huvud och mössa —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
kastar inom kort
liknande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.
Går till Karsvik och K2,
känner på alla låsen —
Äventyrar´n drömma vid månens ljus
lägerdrömmar ifrån sommarn;
glömska av regn och rusk och brist på sömn
lägerledar´n har ock en dröm, att åter dem på läger få se
Ledar´n smyger sig sist att se
Utmanarna de kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
Spårarnas möten han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må de förtycka:
det är hans största lycka.
Så har han sett dem, utmanare, äventyrare, upptäckare, och Spårare
genom många år
leka som barn; men varifrån de komma är gåtan som inte låter sig gissas.
Ledar´n vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid scouternas näste;
nu är väl scouternas boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer de väl åter,
för att en ny termin få smaka.
Tyst är det i lada och Östergård,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av Ängbys hus
höres helt sakta bruset.
ledar´n lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Scouter sova sina hus
gott intill vårterminens timma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Anpassad av Magnus Gutenberg